Foto: in estelle´s pocket
Jag har alltid vetat att min familj var lite annorlunda.. Det var människor som jag mötte inte sena med att berätta.. Vi var tydligen "lite mycket".. Jag är inte säker på att jag fortfarande förstår vad det betyder.. Kanske var det mina föräldrars outtröttliga entusiasm över livet, deras i många andras ögon orimliga framtidsdrömmar och mod att följa dem.. Inte så att mina föräldrar på något sätt är översittare, tvärtom.. De har bara aldrig accepterat att livet ska vara tråkigt och förutsägbart.. På gott och ont.. Det kostar på att följa sina drömmar ibland.. Att vara konstnär är som inte ett yrke att eftersträva om man gillar rostbiff, utlandssemestrar och snabba båtar.. Första gången jag skulle åka till Danmark skrattade mina mer beresta klasskamrater och sa att det växte palmer i rondellerna där.. Men sådant stoppade aldrig mina föräldrar.. Nej tålmodigt räddade dom sak efter sak från skrotar och loppisar.. Allt för att dom hade en vision, en inre syn av vad dom skulle skapa som nästan ingen annan kunde se.. Och nu står den där.. En byggnad som inte är av denna värld.. Alla dessa högar med bråte som legat gömda under presenning och på vinden sedan jag var liten har hittat sin plats.. Och allt det där som gjorde oss till "lite för mycket" är jag faktiskt rätt stolt över idag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar